Min berättelse

Helen, 53

Jag växte upp i en dysfunktionell familj men jag visste inte det. Jag tystades och kuvades och blev fråntagen mina tankar, känslor, behov samt verklighet. Jag fanns inte, jag räknades inte. Jag gled in på ett jobb som jag älskade och där jag utvecklades. Jag ansågs ha skinn på näsan men man såg inte att jag inte hade det privat.

Som tonåring mötte jag en av stans värsta i undre världen. Han sa sig ha blivit kristen och jag tog med honom på ungdomsmöten. Han började ringa sexsamtal till mig och hotade att mörda mig om jag inte blev ihop med honom. Jag mådde skit där jag satt i timmar i telefon, samtidigt som mina föräldrar klagade på att jag uppehöll telefonen. Jag kände mig så ikläm för jag kunde inte göra dem alla nöjda. Jag kände tvånget att lyssna på honom då mina föräldrar tvingade mig att lyssna på dem.

Några år senare fick jag ett samtal på mitt jobb. Det var han som ringde för att be om ursäkt. Min chef (i kyrkan) pressade mig till att ta samtalet fast jag stod och skakade. Dagen efter började han praktik på mitt jobb och sökte upp mig det första han gjorde. Dagen därpå fortsatte sexsamtalen. Han bytte från praktik till en folkhögskola som också befann sig i min korridor. En morgon jagade han mig och min arbetskompis som var livrädd hade låst in sig på vårt kontor där mina nycklar låg. En av våra ideella hjälpte mig att lägga på luren när han ringde. Ingen åtgärd gjordes.
Något år senare blev han utslängd, inte på grund av vad han gjorde mot mig. Min plånbok blev stulen men jag skulle inte anmäla. Man skulle hantera saker inom kyrkan, vilket aldrig skedde.

För 20 år sedan flyttade jag. Jag blev genast utsatt för maktmissbruk och mentala övergrepp av min handledare. Fick höra av vården att jag inte hade rätt till hjälp. Sen har det snurrat i en nedåtgående spiral. När jag börjar vända spiralen uppåt börjar jag på en fritidsaktiviteter. En klubbmedlem erbjuder sig att hjälpa mig men förgriper sig på mig sexuellt. Jag söker bekräftelse för att det är ett övergrepp. Fast jag vet det intellektuellt kan jag inte ta in det. Min förövare kommer med en massa argument för att det var mitt fel. Det finns en sanning i allt han säger och det får mig att känna att han har rätt. Han gör bara som alla andra har gjort i 20 år, skyllt på mig. Hur ska jag veta att ett sexuellt övergrepp inte är mitt fel när alla andra övergrepp alltid har sagts vara mitt fel? På klubben stod de på min sida till en början men svängde när det blev jobbigt och tiden gick. Jag fick återigen lämna.

Vad jag vill säga är att det är livsviktigt att ge barn, och även vuxna de verktyg man behöver för att hantera gränsproblem. Jag fick mina gränser nedbrutna. Jag hade kunnat räddas redan som barn, som ung vuxen, vid flytten men istället blev jag den ständige skuldbäraren. Jag behöver inte bara bli fri från det sexuella övergreppet utan från alla övergrepp. Jag behöver separera min skuld från andras skuld. Jag behöver lära mig mina rättigheter och att jag bara har ansvar för mig.

Stöd & hjälp

Har du blivit utsatt för sexuella övergrepp?

Storasyster erbjuder stöd till dig som blivit utsatt för sexuella övergrepp. Vi finns här för dig och vi lyssnar gärna. Vi erbjuder även stöd till anhöriga.