Stöd & hjälp

Juridiskt stöd

Storasysterjuristen tar emot frågor och funderingar du som brottsoffer har och lämnar kostnadsfri rådgivning

Lydia Hyltèn-Cavallius är vår Storasysterjurist. Som Storasysterjurist tar hon emot frågor och funderingar du som brottsoffer har och lämnar kostnadsfri juridisk rådgivning. Vilka rättigheter har jag som brottsoffer? Kan det vara en brottslig gärning jag utsatts för? Storasysterjuristen kan svara på frågor om polisanmälan, polisförhör och rättegång. Ingen fråga är för stor eller för liten!

Storasysterjuristen svarar på frågor över mejl eller telefon. Det går självklart bra att vara anonym. Inom såväl sin yrkesroll som sitt engagemang i Storasyster har Lydia tystnadsplikt, vilket innebär att du som stödsökande kan känna dig trygg i att allt du säger stannar hos henne.

Storasysterjuristen är ett samarbete med Wega Advokater. Wega Advokater är en humanjuridisk byråbestående av kvinnliga advokater som med engagemang, erfarenhet och empati arbetar med brottmål. Samtliga advokater har gedigen kunskap i att företräda brottsoffer i komplexa mål och utsatta situationer. Wega Advokater har specialistkompetens inom bl.a. sexualbrott, mål av hedersrelaterad karaktär samt att företräda minoritetsgrupper. Wega Advokater har kontor i Stockholm.

Lydia Hyltèn-Cavallius

Lydia Hyltèn-Cavallius

Lydia är advokat och arbetar med humanjuridiska frågor på Wega Advokater i Stockholm. Dessförinnan har hon arbetat på Advokatbyrån Elisabeth Fritz och Vox Advokater. Lydia har även arbetat på ett skyddat boende med våldsutsatta kvinnor och har varit engagerad i ECPAT Sveriges frivillighetsgrupp.

Lydia har avlagt jur. kand. examen vid Stockholms universitet. Hon har inriktat sig på straffrättsliga frågor och har skrivit sitt examensarbete om ansvarsbedömningar vid sexualbrott mot barn. Lydia har läst specialkurser inom straffrätt och studerat bland annat rättspsykologi. Hon har även läst kursen Genusvetenskapliga perspektiv på kriminalitet. Därutöver har hon studerat internationella relationer vid Hawaii Pacific University och vid Stockholms universitet.

Lydia har ett genuint intresse och ett stort engagemang vad gäller bemötandet av brottsoffer i utsatta situationer. Att ha ett genusperspektiv i kombination med ett pedagogiskt och empatiskt bemötande är ledstjärnor i Lydias arbete.

Vanliga frågor och svar för dig som har juridiska frågor

  • Vad är ett sexualbrott? 

    Sexualbrott är ett samlingsnamn för alla de former av gärningar som innebär att en person utsätter en annan människa för brott som har ett sexuellt syfte. Några exempel på sexualbrott som går att utreda och som en person kan dömas för är våldtäkt, oaktsam våldtäkt, sexuellt övergrepp, sexuellt ofredande, köp av sexuell tjänst och koppleri.   

    Det finns särskilda brott för den som begår vissa typer av gärningar mot ett barn. Några exempel på det är våldtäkt mot barn, sexuellt utnyttjande av barn, sexuellt övergrepp mot barn, utnyttjande av barn för sexuell posering och kontakt för att träffa ett barn i sexuellt syfte (”grooming”). 

  • Kan jag polisanmäla och hur går det till? 

    Du kan alltid kontakta polisen för att göra en polisanmälan om du har blivit utsatt för ett brott. För att göra en polisanmälan kan du vända dig till närmaste polisstation eller ringa 114 14.  Vid en nödsituation ringer du 112. 

    Vid en polisanmälan behöver du uppge ditt namn och personnummer samt berätta i korthet vad du har blivit utsatt för. Din polisanmälan får ett referensnummer som är bra att spara så att du lättare kan ha koll på vad som händer i utredningen. 

    Ibland kan det vara svårt att veta om det man blivit utsatt för faktiskt är brottsligt eller inte. Det är dock inte din uppgift att ta reda på eller känna till om det rör sig om ett sexualbrott eller inte. Har du varit med om något mot din vilja eller har du blivit utsatt för något som gjort dig rädd eller som känts obehagligt har du rätt att anmäla till polisen.  

    En förundersökning, det vill säga en brottsutredning, inleds så snart ett brott har kommit till polisens kännedom. Polisens uppgift är därefter att utreda misstanken om brott. Första steget är oftast att hålla förhör med dig (målsägandeförhör). Därefter fortsätter polisen med utredningen genom att säkra bevisning t.ex. genom att hålla vittnesförhör. 

    I samband med en polisanmälan ska du få information om rätten till målsägandebiträde. Polisen är även skyldig att lämna viss information till den som blivit utsatt för brott.  Målsäganden kan t.ex. få information om:

    • vilka myndigheter, organisationer och andra som kan lämna stöd, hjälp och vård, 
    • rätten till tolkning och översättning, 
    • de kontaktuppgifter som behövs för att få upplysningar om det egna ärendet, 
    • regler om stödperson,
    • den fortsatta handläggningen och vilken roll du kommer att ha i den,
    • att du på begäran kan få information om hur ärendet fortskrider hos polisen, åklagare eller domstol om det kan ske utan men för utredningen.

    Det är viktigt att en polisanmälan görs så snart som möjligt. Det ökar möjligheterna att samla in bevis, vilket i sin tur ger ökade möjligheter att utreda, binda en gärningsperson till brottet och därefter väcka åtal (d.v.s. ställa gärningsperson inför rätta vid domstol)

    Efter att en förundersökning är inledd är polisen skyldig att utreda brott. Skulle du av någon anledning ångra att du gjort en polisanmälan kommer utredningen därför automatisk inte att läggas ner. Du kan däremot välja att inte medverka i utredningen. Polisen kan inte tvinga dig till att berätta vad du varit med om. 

  • Vad är ett målsägandebiträde?

    Om du har blivit utsatt för ett sexualbrott har du i de allra flesta fall rätt till ett målsägande-biträde. Ett målsägandebiträde är en jurist eller advokat vars uppdrag går ut på att tillvarata brottsoffrets, alltså målsägandens, rättigheter och intresse under en rättsprocess. Målsägandebiträdet ska ge dig stöd och hjälp under förundersökningen och vid en eventuell rättegång. 

    Ett målsägandebiträde ska utses när förundersökningen har inletts. Som målsägande har du rätt att ha med ditt målsägandebiträde vid det första polisförhöret.

    Du har rätt att själv begära vem du vill ha som målsägandebiträde. Om du själv inte anger vem du vill ha som målsägandebiträde kommer domstolen att utse ett målsägandebiträde för dig. Storasyster juristen Lydia Hyltén-Cavallius kan hjälpa dig om du behöver ett målsägandebiträde. Du kan kontakta henne på jurist@storasyster.org eller 0723-86 94 13. 

    Det är helt kostnadsfritt att ha ett målsägandebiträde. 

  • Hur ser rättsprocessen ut?

    En förundersökning, det vill säga en brottsutredning, ska inledas så snart ett brott har kommit till polisens kännedom. Syftet med förundersökningen är att utreda vem som kan misstänkas för brottet samt bedöma om det finns tillräckliga bevis för att väcka åtal.

    En åklagare kommer troligtvis att leda förundersökningen och kommer ge direktiv till polisen om vad som ska göras under förundersökningen. 

    Första steget under förundersökningen är generellt att förhöra den som blivit utsatt för brott (målsäganden). Förhöret blir ett första steg i polisens arbete. Under förhöret kommer du att få ge en återberättelse av det som du varit med om. Du kommer först att få berätta fritt och därefter kommer du att få frågor av polisen. Syftet med förhöret är att få en detaljerad beskrivning av vad som inträffat för att kunna utreda brottet vidare. Vid förhöret har du rätt att ha ett målsägandebiträde med dig. 

    Därefter kommer polisen utreda ärendet vidare genom att arbeta med att säkra bevisning. Det kan vara allt från att förhöra eventuella vittnen som kan ha sett och hört något eller som fått något återberättat för sig. Det kan även bli fråga om att spårsäkra, göra brottsplatsundersökningar, dokumentera eventuella skador genom läkarundersökning eller genom egen dokumentation. Polisen kan också inhämta journaler från t.ex. sjukvårdsinrättningar eller ta in annan dokumentation från målsäganden t.ex. dagboksanteckningar, chattar, sms, samtalsloggar eller fotografier. 

    När förundersökningen kommit så långt att någon kan skäligen misstänkas för brott ska den personen delges misstanke om brott och förhöras. 

    När brottsutredningen är klar ska åklagaren fatta beslut om att antingen väcka åtal eller att lägga ner förundersökningen. Skulle förundersökningen läggas ner innebär det att ärendet avslutas och att domstol inte kommer att pröva målet. En förundersökning kan läggas ner om det t.ex. inte går att identifiera gärningspersonen, eller om det inte finns tillräckligt med bevis för att kunna väcka åtal. Det är åklagaren som har bevisbördan och åklagaren måste kunna bevisa att det är ställt bortom allt rimligt tvivel att ett sexualbrott har begåtts. 

    För det fall åklagaren fattar beslut att väcka åtal kommer ärendet gå vidare till domstolen för prövning där. Parterna blir då kallade till rättegång i tingsrätten. Under rättegången kommer målsäganden, den tilltalade och eventuella vittnen att förhöras och bevisningen att presenteras. När rättegången är avslutad kommer de som dömer i målet att överlägga huruvida den tilltalade kan dömas för brott och i sådana fall vilket straff denna ska få. Domen meddelas sedan en tid efter. 

    Domen från tingsrätten kan överklagas och det blir då en fortsatt process i hovrätten. 

  • Måste jag träffa förövaren i rättssalen? 

    Både brottsoffret (målsäganden) och förövaren (den tilltalade) behöver närvara vid rättegången i domstol. Skulle det kännas alldeles för svårt för dig att sitta i samma sal som förövaren finns det möjlighet att begära medhörning. Medhörning betyder att den ena parten får sitta i ett annat rum och ta del av förhandlingen via ljud och bild. 

    Medhörning används oftast i de fall en målsägande t.ex. inte kan prata fritt under sitt förhör på grund av rädsla för förövaren. Domstolen kan då fatta beslut om att den tilltalade ska sitta i ett annat rum och ta del av målsägandens förhör via ljud och bild. På samma sätt finns det möjlighet att du som målsäganden kan ta del av den tilltalades förhör från ett annat rum.

    Skulle du känna stark oro inför att möta förövaren i rättssalen kan du ta upp det med ditt målsägandebiträde som kan hjälpa dig att prata med domstolen och begära medhörning. Medhörning är något som beslutas av domaren.

  • Blir jag meddelad om förövaren blir kallad till förhör?

    Under tiden som brottsutredningen pågår råder förundersökningssekretess. Som målsägande har du dock rätt att få information om när gärningspersonen ska bli eller har blivit kallad till förhör. Om detta är information som du vill ha är det bra att nämna det till polisen eller till ditt målsägandebiträde. 

  • Vad får förövaren se av det jag berättar under förundersökningen och vid vilken tidpunkt?

    När förundersökningen kommit så långt att någon kan skäligen misstänkas för brott ska denne under förhör underrättas om misstanken. Detta brukar generellt ske i slutskedet av utredningen (så till vida det inte är aktuellt att frihetsberöva den misstänkta). Gärningspersonen kallas alltså in på förhör och delges då misstanke om brott och får information om vad misstanken består i. Det är alltså inte så att gärningspersonen får reda på att du gjort en polisanmälan direkt efter att du har kontaktat polisen. 

  • Kan jag polisanmäla ett sexualbrott som skedde för länge sen?

    Du kan alltid anmäla att du har blivit utsatt för brott och det är i praktiken aldrig för sent att göra en polisanmälan. Däremot preskriberas de allra flesta brott efter en viss bestämd tid.

    Att ett brott är preskriberat innebär att gärningspersonen inte längre kan straffas för brottet. Om ett brott redan är preskriberat innebär det sannolikt att polisen inte kommer att utreda gärningen och att åklagaren inte kommer att väcka åtal. 

    Efter hur lång tid ett brott preskriberas beror på vilket straff som är angett för respektive brott – ett brott med högre straffskala har en längre preskriptionstid. Vid t.ex. våldtäkt är preskriptionstiden 10 år. Skulle gärningen rubriceras som grov våldtäkt är preskriptionstiden däremot 15 år. Preskriptionstiden börjar som regel att räkas från datumet då brottet begicks.

    När det gäller sexualbrott mot barn finns det dock särskilda preskriptionsregler. Den 1 maj 2020 trädde dessutom en ny bestämmelse om slopade preskriptionstider i kraft för de allvarligaste sexualbrotten mot barn. Lagändringen gäller för brotten våldtäkt och grov våldtäkt mot barn samt vid våldtäkt och grov våldtäkt mot någon som inte har fyllt 18 år. För dessa brott har lagstiftaren alltså valt att ta bort preskriptionstiden helt. För att omfattas av de nya bestämmelserna krävs dock att brottet inte var preskriberat när lagändringen trädde i kraft (det vill säga den 1 maj 2020). 

    Vid övriga sexualbrott mot ett barn under 18 år, samt vid ovan nämnda sexualbrott mot barn som inte omfattas av lagändringen om slopad preskriptionstid, börjar preskriptionstiden i stället att räknas från den dag då barnet fyller 18 år.

    Det ska särskilt betonas att det inte är du som brottsoffer som ska avgöra om ett brott är preskriberat eller inte. Det kan hända att polis och åklagare värderar och bedömer gärningen annorlunda på ett sätt som påverkar preskriptionstiden. Dessutom är regelverket kring preskriptionstider krångligt och det ligger inte på den utsattas ansvar att förstå regelverket. Därför finns det anledning att polisanmäla ett brott du utsatts för, även om det var länge sedan brottet begicks. 

  • Jag är rädd att anmälas för förtal om jag berättar att jag blivit utsatt för ett sexualbrott – kan jag anmälas eller bli dömd för förtal?

    Vem som helst kan göra en polisanmälan om man anser sig ha blivit utsatt för brott. Att bli anmäld för brott innebär inte per automatik att man delges misstanke om brott eller att man åtalas för brott. 

    Att anmäla ett sexualbrott till polisen är vitt skilt från att riskera att själv anmälas och bli dömd för förtal. Såvida man inte uttalar sig om sin förövare inför andra människor i syfte att utsätta denne för andras missaktning riskerar man inte att åtalas eller dömas för förtal. På det sättet kan man utan problem tala med rättsväsendet om övergrepp och kränkningar utan att riskera att dömas för förtal. 

    Mer om förtalsbestämmelsen

    Förtal är en brottsrubricering som innebär att någon pekar ut en person som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller att någon sprider en uppgift som är ägnad att utsätta personen för andras missaktning. Att t.ex. utge någon för att vara en våldtäktsman är en sådan uppgift som typiskt sett betraktas som en sådan skadlig uppgift. Även om någon har blivit dömd för det brott som uppgiften handlar om kan det vara fråga om ett förtal. Det handlar däremot alltid om en bedömning som ska göras i varje enskilt fall. 

    Vad gäller just hur uppgiften har spridits spelar det ingen roll om den har lämnats muntligen eller skriftligen, i ord eller i bild eller på något annat sätt. 

     

    Tyngdpunkten vid bedömningen om spridningen av uppgiften varit brottslig eller inte ska läggas vid om spridningen varit ägnad att utsätta någon för missaktning. Det handlar alltså om spridning av någon typ av nedsättande uppgift där syftet med spridningen är att andra ska missakta personen i fråga. Det har ingen egentlig betydelse om uppgiften är sann eller inte.

    Det är dock inte fråga om ett förtalsbrott om det kan anses ha varit försvarligt att sprida en uppgift i syfte att utsätta en person för andras missaktning. En sådan bedömning görs av omständigheterna i varje enskilt fall och det beaktas t.ex. hur allvarliga påståendena är, till vem och i vilken situation eller med vilket syfte uppgiften lämnades, när en uppgift lämnades, vem som avsågs med uppgiften och vem som lämnade den. Här görs en intresseavvägning mellan rätten till yttrandefrihet och intresset av att skydda individer från att utpekas som brottsliga eller klandervärda.

    Det ska alltså göras en bedömning i fråga om hur och när uppgiftslämnandet har skett. Det som t.ex. är försvarligt att säga i en liten förtrolig krets kan vara oförsvarligt att prata om i ett större sällskap. Syftet med själva spridningen är också av stor betydelse vid bedömningen. 

    Bedöms spridningen av en uppgift som oförsvarlig är det ett förtal oavsett om uppgiften är sann eller inte. Kan spridningen däremot anses ha varit försvarlig kan man gå fri från ansvar förutsatt att uppgiften är sann, eller att den som lämnat uppgiften i vart fall haft skälig grund för spridningen.  

    Sammanfattningsvis riktar sig förtalsbrottet mot spridning av uppgifter i syfte att utsätta någon för andras missaktning. Att tala med människor i ens närhet angående sexuella övergrepp utgör därmed inte per automatik ett förtal. Det är viktigt att poängtera att det inte utgör ett brott att berätta om händelser som man varit med om, men när det kommer till att peka ut en viss person kan situationen bli mer svårbedömd. 

    Att t.ex. dela berättelser om sexuella övergrepp på internet eller i sociala medier kan innebära att man gör sig skyldig till förtal. Det är givetvis inte brottsligt att berätta om att man själv har blivit utsatt för brott förutsatt att man inte pekar ut förövaren. Detta gäller vid just namngivning eller bild på en gärningsperson, men kan även gälla det fall där förövarens namn inte nämns men där det av omständigheterna ändå går att förstå vem anklagelserna gäller. 

    Namnges inte personen och lämnas inte heller uppgifter som avslöjar dennes identitet, är det inget förtal. Har man det i åtanke finns det stort utrymme för kvinnor att berätta om sina erfarenheter utan att risker åtal.

    För den som delar inlägg på Instagram, Facebook, twittrar eller skriver i andra sociala medier (även i privata grupper) kan det alltså vara brottsligt att peka ut en misstänkt förövare. Att berätta sin historia om sexuella övergrepp i sociala medier innebär dessutom också risk för att uppgifterna kan få en större spridning t.ex. än man själv hade avsett. 

    När det däremot kommer till att berätta för enstaka personer i ens närhet är syftet troligtvis inte att andra ska missakta gärningspersonen, utan snarare för att kunna få stöd. I en sådan situation saknas just syftet att sprida en uppgift för att utsätta gärningspersonen för andras missaktning. Det är svårt att med säkerhet säga att en sådan situation omfattas av undantaget eftersom en förtalsbedömning måste göras med hänsyn till alla omständigheter som ägde rum när uppgiften lämnades i det enskilda fallet.

  • Räknas ”tjatsex” som ett sexualbrott?

    I och med samtyckeslagstiftningen som kom år 2018 har det i svensk rätt förtydligats att sex ska vara frivilligt. Lagen ska återspegla varje persons rätt till sexuellt självbestämmande och rätten att själv välja om han eller hon vill delta i en sexuell handling. Detta betyder att utgångspunkten är att sex där en person inte medverkar frivilligt är brottsligt, och kan utgöra våldtäkt. 

    För att i ett rättsligt sammanhang avgöra om någon deltagit i en sexuell handling frivilligt så tittar man på om frivilligheten har visats genom ord, handlingar eller på något annat sätt. Det kan alltså både handla om att säga något som tyder på att man vill ha sex, men också att genom sitt kroppsspråk eller att på annat sätt aktivt medverka till de sexuella handlingarna. Det ligger ett stort ansvar på den som deltar i en sexuell handling att försäkra sig om att den andra personen vill ha sex, och frivilligheten ska omfatta hela händelseförloppet.  

    När det gäller just tjatsex har lagstiftaren bestämt att det som huvudregel inte klassas som något brottsligt. Det beror på att man vid bedömningen av om en person frivilligt deltar i den sexuella handlingen ser till hur denna har agerat och inte på hur personen inombords har känt. Det som spelar roll är just hur personen säger eller gör, och vad den andra personen kan uppfatta i praktiken. 

    Om en person har sex med någon på grund av att den andra personen har tjatat sig till det, kan det i relation till lagen betraktas som att det sker frivilligt i och med att personen agerar som om den går med på att ha sex – även om den kanske inombords inte alls vill eller har lust med det. Det är alltså inte personens inre känsla man ser till, utan hur situationen uppfattas utifrån. Frivillighetsbedömningen tar alltså sikte på en persons faktiska handlande och inte på personens inre tankar och känslor. 

    Att en person utsätts för påtryckningar eller övertalningsförsök och därefter tillåter en sexuell handling innebär inte i sig att ett frivilligt deltagande saknas. Det avgörande är om personen haft möjlighet att fritt ta ställning till om han eller hon ska delta i den sexuella handlingen. 

    Däremot kan det naturligtvis finnas situationer då tjetsex är att betrakta som en våldtäkt. Här ska det även nämnas att utrymmet för att bedöma en ren passivitet som uttryck för ett val att delta i en sexuell handling är begränsat. 

    Vid bedömning av om en person deltagit i sex frivilligt eller inte tittar man till situationen i sin helhet och beakta alla omständigheterna i varje enskilt fall. 

    Om det går att konstatera att målsäganden inte deltog frivilligt blir det aktuellt att pröva frågan om vad gärningspersonen insett eller borde ha insett om detta. En förutsättning för att kunna dömas för brott är nämligen att gärningspersonen ska ha handlat med uppsåt, vilket betyder att personen ska ha agerat med avsikt eller insikt om vad han eller hon utsätter brottsoffret för. Enkelt förklarat betyder det att gärningspersonen förstår att den andra personen inte deltar frivilligt men trots det ändå väljer att inte avstå från att utföra den sexuella handlingen.

    Numera kan också den som utsätter en annan människa för sexuella handlingar dömas för brott trots att gärningspersonen saknat uppsåt till att den andre inte deltog frivilligt. Den som genomför sexuella handlingar med en annan person som inte deltar frivilligt gör sig skyldig till brottet oaktsam våldtäkt om han eller hon i stället är grovt oaktsam beträffande den omständigheten att den andra personen inte deltog frivilligt.

    Bestämmelsen tar sikte på situationer där en gärningsperson misstänker eller anar att den andra personen inte deltar frivilligt, men ändå genomför den sexuella handlingen (medveten oaktsamhet). Gärningspersonen inser alltså att det finns en risk för att frivillighet saknas men utför ändå den sexuella handlingen. Det kan med andra ord förklaras som att gärningspersonen gör ett medvetet risktagande.

    Det finns även ett visst utrymme att döma till oaktsam våldtäkt vid situationer då gärningspersonen inte har förstått att den andra personen inte deltog frivilligt, vilket han eller hon faktiskt borde ha förstått (omedveten oaktsamhet). Gärningspersonen klandras i dessa fall för att inte ha skaffat sig kunskap om hur det faktiskt förhöll sig, trots att detta borde ha gjorts. 

Kontakta Storasysterjuristen

Lydia Hyltèn-Cavallius

Lydia Hyltèn-Cavallius

0723 86 94 13